Jag kan inte skaka av mig mardrömmen

Jag drömde en ryslig mardröm med stark verklighetskänsla här om natten, och kan inte skaka den av mig hur jag än försöker fylla mina tankar med vettiga saker. Kanske det hjälper att berätta den för er.

Jag har mått riktigt dåligt med min kroniska migrän först med det fysiskt belastande ståhejet inför försäljningen av huset och nu i hettan och solgasset. I början maj mådde jag klart bättre i någon vecka, och hade till och med någon dag helt utan anfall, fantastiskt befriande! Men nu har det alltså dagligen varit riktigt jobbigt sedan dess igen. Och dessutom har jag en panikkänsla att försöka bli tillräckligt frisk för att kunna återvända till jobbet på deltid som planerat i september. Nu om mindre än två månader. Jag skulle så väldigt, väldigt gärna vilja kunna återvända.

I drömmen ville jag avsluta min snart två år långa period av smärta med den värsta möjliga lösningen. I drömmen var assisterat självmord lagligt i Finland, och jag bad att läkaren skulle skriva ut vad som behövdes. Jag kom hem och sprutade sen de tre injektionerna i min arm, och började vänta. I samma stund insåg jag att jag inte hade berättat om mitt beslut åt min man och mina barn. Jag satte hastigt textmeddelanden åt dem för att nå dem alla snabbt, och de svarade att jag skulle vänta, de skulle komma genast. Jag hade ju ändå redan injicerat och somnade. När jag vaknade i drömmen, var jag besviken över att jag ännu levde, över att jag ännu hade så hård smärta. Men samtidigt var jag rädd för att injektionerna skulle börja verka och jag skulle dö, jag ville leva med min familj som nu var närvarande. 

Jag väcktes i vargtimmarna ur drömmen av smärta. Ett nytt hårt anfall hade slagit till.

Nej, jag har inga som helst självdestruktiva tankar på riktigt. Drömmen kanske gav ord för mig själv hur illa jag faktiskt mår och hur oerhört trött jag är på att ha det så här jobbigt. Jag kanske har en tendens att låtsas - också inför mig själv - att läget är hanterbart och att jag klarar mig fint. Men jag gör det nog inte så bra som jag låtsas. O, så jag längtar efter mig själv som jag var tidigare, stark och energisk, fick tusen saker gjorda på nolltid. 

Tack och lov har jag kunnat behålla min förmåga till närvaro, mitt intresse och min ömhet för andra, min positiva livssyn, min glädje och lekfullhet. Och det har jag mycket min man, min familj, min släkt och mina vänner att tacka för. Och hunden förstås. 

Nåja, nu har jag fått ur mig den hemska drömmen. Nu går jag snabbt ut i trädgården och fyller mina tankar med blommor och väldoft. Idag är det svalare.

Och sen ska jag be om hjälp från neurologiska polikliniken igen, nu när jag förstår hur jobbigt jag har det. Kanske jag kan få en remiss till smärtkliniken för att hjälpa mig hantera smärtan. Ibland behövs ett undermedvetet som kommunicerar som mistlur via hemska drömmar för att hjälpa en att förstå.